Dumma spadar.
Sitter här och funderar. Varför ska det behövas så drastiska medel för att inse saker? Varför är det så svårt att se vad som händer när man står mitt i smeten? Varför lyssnar man inte på tecknena som kroppen och huvudet skickar till en om att något står fel till i ens beteende? Istället snurrar man bara in sig i sin osäkerhet, som söker efter bekräftelse på vad det beror på. Och osäkerhet leder oftast till ologiska och känslomässiga beslut, som för den andra in i samma vevande spiral. Istället för att bara lyssna på varandra. Istället väljs vägar att sluta sig inne med tankar eller lyssna på andra. Och plötsligt står man där som två helt olika människor. Båda står med en känsla av oförståelse och maktlöshet.
När man tvingas eller väljer att ta några steg tillbaka för att se på var man befinner sig, brukar man bli rätt konfunderad över hur situationen egentligen ser ut. För i ens egena har detta ofta luttat åt ett annat håll.
För min egen del ser jag hur mina osäkerheter över mig själv lät mig styrdas av andra tankar. Alltid enklare när någon säger vad som är rätt och fel. Speciellt när man är osäker. Vilket ledde till att jag inte längre var den jag ville vara eller är. Och kanske det mest. Den jag är. För i dessa situationer är det så lätt att tappa just sig själv. Agera och testa gränser som man själv inte har intresse för, men ju djupare man faller desto svårare blir det att se. Med detta avsäger jag inte ens ansvar. Utan ställer mig mer frågan: När blir man så svag att man inte längre litar på sitt eget omdöme? När blir allt plötsligt svart eller vit, när det inte varit så innan? När blir tvivlandet på en själv och den andra för svag?
Ibland kan man reda upp saker när man står mitt i smeten, men ibland tror jag man behöver ta stegen ifrån för att verkligen kunna se hela förloppet tydligt. För ögon som är täkta med gegga blir aldrig riktigt rena genom att bara borsta lite med händerna.
Men frågan är bara om skadan som skett i spiralen lämnat för mycket? Eller handlar det inte mer om vad man gör det till?
För grunden man stod på innan, den finns kvar. Den har bara hamnat i skymundan.
När man tvingas eller väljer att ta några steg tillbaka för att se på var man befinner sig, brukar man bli rätt konfunderad över hur situationen egentligen ser ut. För i ens egena har detta ofta luttat åt ett annat håll.
För min egen del ser jag hur mina osäkerheter över mig själv lät mig styrdas av andra tankar. Alltid enklare när någon säger vad som är rätt och fel. Speciellt när man är osäker. Vilket ledde till att jag inte längre var den jag ville vara eller är. Och kanske det mest. Den jag är. För i dessa situationer är det så lätt att tappa just sig själv. Agera och testa gränser som man själv inte har intresse för, men ju djupare man faller desto svårare blir det att se. Med detta avsäger jag inte ens ansvar. Utan ställer mig mer frågan: När blir man så svag att man inte längre litar på sitt eget omdöme? När blir allt plötsligt svart eller vit, när det inte varit så innan? När blir tvivlandet på en själv och den andra för svag?
Ibland kan man reda upp saker när man står mitt i smeten, men ibland tror jag man behöver ta stegen ifrån för att verkligen kunna se hela förloppet tydligt. För ögon som är täkta med gegga blir aldrig riktigt rena genom att bara borsta lite med händerna.
Men frågan är bara om skadan som skett i spiralen lämnat för mycket? Eller handlar det inte mer om vad man gör det till?
För grunden man stod på innan, den finns kvar. Den har bara hamnat i skymundan.
Kommentarer
Trackback
