Jag hittar nog lite bråte längst vattenytan. Min båt sjunker nog inte än ...

Du gick vid min sida och höll min hand, i en dal av blommande körbärsträd
Om nätterna låg du vid min sida och begrundade världen under den molnfria stjärnhimmel.
Du satt vid min sida och doftade på blommorna som vi klädde varandra i.

Men så kom kylan från söder och moln föddes på vårt himlavalv.
Den lämnade kala grenar och tomma gångar där vi en gång vandrat
Förvirrad tittade jag på hur vår värld föll samman, och sökte efter din hand.
När blicken tillslut slet sig från kaoset för att finna din var där tomt.
Kaoset drog över mig, och du försvann med kylan.

Nu är det din och min. Vår värld är tom.

.........................

Jag sträckte ut min hand till dig. Som svar fick jag din rygg.
Du bestämde dig redan innan vem jag var. Vad jag var.
Jag kan inte förändra det du ser, då allt formas om av dina glasögon.
Endast den dag du tar av dig dina glasögon, kan jag åter ge dig min hand.
Men frågan är om mitt hjärta redan är tomt.
För det som en gång var så självklart, är inte längre det.

100420

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0