Ucenite

och rädd. Tänk om.
I hate those words.
Men de fyller kanske ett syfte?
Att göra mig nervös : P.

Framtiden är återigen vänd på som en pannkaka.
Reboot.

and you go to bed with a confused face.

Vet inte vad som händer eller vad som skett. Jag är förvirrad.
Mitt huvud är tjock och jag vet inte vad jag ska tycka eller reagera.
Det jag väntat och gråtit över, att jag vill ska ske, blir sant.
Varför fylls jag ej av glädje, istället förvirring.
Chock.

Jag vill känna.
Mig älskad, för den jag är.
Att någon står vid min sida vid tider av kaos.
Någon att dela mina regnbågar med.
Dela mina drömmar och mardömmar med. 
Någon jag kan dela min värld med.
Någon som ser goda sidor hos mig. Inte bara alla brister.

Jag vill vara den som du kommer till när kaoset knackar på dörren.
Någon som du delar dina regnbågar med.
Någon som du kan prata med.
Dela dina fanatsier och mardrömmar med.
Någon du vill dela din värld med.

Jag vill känna med någon som vill.
Vill vara där, så som jag vill.
Någon som vill växa med mig. Och skapa.

Jag vill känna kärlek.

Lying in my bed I hear the clock tick,
And think of you
Turning in circles confusion
Is nothing new
Flashback to warm nights
Almost left behind
Suitcase of memories,
Time after

Sometimes you picture me
I'm walking too far ahead
You're calling to me, I can't hear
What you have said
And you say go slow
I fall behind
The second hand unwinds

If you're lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall, I will catch you, I'll be waiting
Time after time
If you fall, I will catch you, I'll be waiting
Time after time
Time after time

After your picture fades and darkness has
Turned to grey
Watching through windows I'm wondering
If you're OK
And you say go slow
I fall behind
The drum beats out of time

If you're lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall, I will catch you, I'll be waiting
Time after time
If you fall, I will catch you, I'll be waiting
Time after time
Time after time

I miss you, my friend.

Jag ser dig. Jag hör dig. Jag tror på dig.

Du var ute och gick en dag som alla andra. Plötsligt försvann marken under din fot.
Lik förvånad såg jag inget än damm framför mina ögon. Då en fot började dingla från mitt tak.
Överumplade av denna händelse försökte du dra din fot neråt, men något tycktes ha fått ett grepp.
Ett grepp som snarare försökte motarbeta denna handling som för dig verkade logisk, än att hjälpa.
Men med dammet som blev allt kraftigare, visste jag inte åt vilket håll att putta. 
I timmar vi turades om åt vilket håll vi skulle dra, men likväl tycktes vi aldrig komma i fas.
Tysnaden och dammet blev värre. Tyngden och kylan blev mer påtagligt.
Trött och uttmattade stannade du upp. Trött och vilsen drog jag åt alla håll.
På spisen står nu en kittel som kokar. Vi borde prata istället för att bara dra.
Även om din fot bara lämnar ett hål. Men du ska alltid veta att du är välkommen ner.