En dag i Underlandet

Idag av alla dagar insåg jag hur vriden man gör världen. Att inte ens sin egen röst imonbords lyckas man lita på.
När blev det enkla så svårt? Vi ställs dagligen inför vardag och val. Vi väljer själva hur vi bemöter och ser på dem, men någonstans på vägen glömmer man att bara ta saker för vad de är. Man stirrar sig blint på alla saker på hur det borde vara. Vem man borde vara, vad du förtjänar och vilket värde man ska sätta på sig själv. Allt detta mätter vi i hur andra ter sig till oss. Men i denna bedömning glömmer vi att vi har endast gjort en tolkning av de andra. En subjektiv tolkning som vi sedan rådfråger med oss själva och analyserar fram ytterligare en ny tolkning, i tron att vi kan förstå den andra. För att tillföra ännu mer förståelse disskuterar vi med andra.
Allt för att förstå och kunna placera oss i det sociala rutmönstret. Men när blev platsen i mönstret viktigare än vilka vi egentligen är? När byte vi intresset för människor mot intresset för vad de ställer oss? När blev den egna människan så osäker att vi slutade leva för andra?

Ständigt ser jag människor runt mig bända och vridda sig för att bli omtyckt av en annan part, jag själv inkluderat. Vad de glömmer är ofta att den andra vridder sig lika mycket för att passa in i den mall de tror du har. Slutet blir endast den att vi bara springer runt i en spiral. För ständigt förändras målen, då man anpassat sig och inser att den inte passar. Och ju djupare man tillåter denna spiral snurra, ju längre bort kommer man från den man själv är. Men kanske viktigast ju längre ifrån kommer man den andra.

Ingen sa någonsin att en relation är en dans på rosor men vore det inte en aning enklare om vi bara vore lite mer ärliga inför oss själva?
Ständigt styrs vi av rädslor, men kanske är det dags att vi lär oss leva med dem istället för att försöka överrösta, neka eller försöka sätta oss över dem.

Vill vi inte vandra på stigen ensam kanske vi måste se att den andra även den är bara en person. Med oro och osäkerheter i sig. Funderingar. Och att vi kasnke aldrig kommer tala samma språk, men det betyder inte att man inte kan utveckla en ordbok tillsammans. Ta lärdom av det som sker, gott som ont.

Ge mig ett plommon, så ska jag ge dig en aprikos. Ger jag dig ett plommon, så kan du ge mig --------.
Samma sak, men genom alla apparater och munnar blir resultatet: Ett plommon, var det allt?
Negationer överallt.

Jag vill inte vandra ensam, men nu är jag trött på Underlandet.


Kommentarer
Postat av: Per

Nämen se på fan! Tillbaka och bloggar och allt, vad kul!

Som kommentar på själva innehållet i ditt inlägg vill jag bara säga... Va? :D

Jag kommer aldrig förstå mig på er människor, jag som är en maskin.

2010-03-13 @ 18:51:46
URL: http://naifuzan.blogg.se/
Postat av: Ican

<3

2010-03-13 @ 22:37:27
Postat av: Mufflon

Ja, välkommen tillbaka till vårt underbara bloggkollektiv!

2010-03-14 @ 09:10:33
URL: http://salenko.blogg.se/
Postat av: Per

Nu ska bara du och jag ta oss i kragen och komma tillbaka till vårt underbara bloggkollektiv igen, Tomas!

2010-03-14 @ 16:10:13
URL: http://naifuzan.blogg.se/
Postat av: Mufflon

Ja!

2010-03-15 @ 18:09:14
URL: http://salenko.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0