Ucenite

Jag ser dig. Jag hör dig. Jag tror på dig.

Du var ute och gick en dag som alla andra. Plötsligt försvann marken under din fot.
Lik förvånad såg jag inget än damm framför mina ögon. Då en fot började dingla från mitt tak.
Överumplade av denna händelse försökte du dra din fot neråt, men något tycktes ha fått ett grepp.
Ett grepp som snarare försökte motarbeta denna handling som för dig verkade logisk, än att hjälpa.
Men med dammet som blev allt kraftigare, visste jag inte åt vilket håll att putta. 
I timmar vi turades om åt vilket håll vi skulle dra, men likväl tycktes vi aldrig komma i fas.
Tysnaden och dammet blev värre. Tyngden och kylan blev mer påtagligt.
Trött och uttmattade stannade du upp. Trött och vilsen drog jag åt alla håll.
På spisen står nu en kittel som kokar. Vi borde prata istället för att bara dra.
Även om din fot bara lämnar ett hål. Men du ska alltid veta att du är välkommen ner.